Att sakna att vara kär.
Idag är det första advent. Jag åt frukost hemma hos mamma och pappa med tända ljus, julmusik, ljusstakar och stjärnor överallt, underbara hundar och småfåglar som pickade i sig mat utanför fönstret. En perfekt start på första advent som följdes upp med en skogspromenad för att hämta gran i -13 grader och strålande sol. Kallt men även det underbart.
Sen åkte jag hem och plockade, massor av tomtar som ska upp och saker som ska ställas i ordning, också en mysig sak att göra första advent.
Det var först när jag satt i bilen på väg till jobbet och skymtade två ungdomar som kysstes i sina vinterjackor med huvan uppe som jag drabbades av ett akut behov av att vara kär. Jag saknar att vara kär nå så kopiöst!
Jag saknar att dra upp huvan på vinterjackan och kyssas med en man som får mitt hjärta att slå volter. Bara han och jag i gigantiska huvor som avskärmar oss från världen och kylan. Kalla läppar och varm andedräkt.
Jag saknar att ha någon att krypa upp i soffan hos. Krångla mig in riktigt nära medans han skrattar och säger att jag är knäpp. Någon som skickar sms som gör att jag ler som ett fån och blir ännu mer disträ och frånvarande.
Jag saknar att ha någon som har tid med mig när alla andra är upptagna med sitt, någon som jag kanske väljer att stanna hemma med bara för att jag vill.
Jag är trött på att somna ensam och vakna lite ensam, att luffa runt som en uteliggare för att det är ändå ingen som tittar på mig. Någon som gör det svårt att gå till jobbet och roligt att komma hem. Någon som får mig att hålla fan på mig och sluta slarva så jävla mycket. Ja, någon att helt enkelt leva lite bättre för.
Men men, det går nog över. Vi vet ju allihopa att det där med kärlek inte riktigt är min grej, det är väl helt enkelt inget för mig.
Så jag forsrätter väl mitt icke levande liv och slutar helt enkelt klaga.
