Plötsligt dyker han upp från ingenstans. Tydligen har han lämnat tjejen och Örebro för att bosätta sig i Falun. Ingenstans att bo har han, och jag vet inte om han känner någon annan än mig här. Psychovarning? Ja.
Well, hos mig får han inte bo. Bara tanken på det ger mig rysningar. Nej, där håller jag nig undan. Vad kan man säga dofter a buller there.

Men jag antar att mitt liv inte kan klassas som tråkigt just nu iaf..

För ett halvår sedan skulle jag nog slängt mig i chansen, men inte nu. Nej raka motsatsen, och det tack vare en strulpelle som jag egentligen inte tror är intresserad av mig utan mest ser mig som en rebound. Och ändå fortsättter jag hoppas? Ack vad simpel den mänskliga hjärnan ändå kan vara. Ja ja, ska inte grubbla något. Fokusera jobb var det.

Då kör vi. Ner med huvudet å bara te å trampa. En dag ledig fram till och med 23 februari. Visst jobbar jag bara 3 h vissa dagar, men då jobbar jag 11 andra. Som tex imorgon. Base Camp torsdag är det också.

Lät dock som om jag får dubbelt besök på fm iaf. Det är alltid välkommet. Nu slå jag stänga av hjärnan och sluta grubbla dock. Vi får se vad som händer helt enkelt.

Kolla vad snygg min mycket dyra matta är förresten.

Ska göra en sak om dagen nu. Så imorgon springer jag ut med allt i förrådet. Fredag blir det att laga skoställ. Sen får vi se.

Men nu sömn.

Det måste jag bli bättre på.

Annars är allt bra igen. Eller så bra saker kan vara under svåra omständigheter. I sure know how to pick ’em. Fast det är inte så farligt som det låter, det är säkert mycket värre. Men det är lugnt. Jag har kontrollen igen.

Haft en oförskämt bra dag iallafall. Kusin var här och bjöd på mat. Eller ja, hon lagade maten jag bjöd på. Förträffligt tycker jag och hoppas på repris snart.

Annars börjar helvetesmånaden på onsdag. Då är det bara att hålla huvudet högt och bita i, och hoppas på att det håller. Laddar mentalt redan, stoppar undan alla jobbiga tankar och hoppas på att dom slumrar till mars. För nu har jag inte tid att ta tag i dem.

Vi är vänner. Vänner är vad vi är.

Have you ever wondered what happens if a person hears that he/she is a disappointment too often? That he/she is useless?
What might happen is that this person might take on a behavior that tells the world to go screw itself. He/she might loose the will to make things right, to try to be good. Because why should you when you’re useless.
And if this happens with a recent disappointment in his/hers life it might even come with a lack of will to care. He/she might shut down completely and disappear, turn off the sound on her phone and only do what she absolutely have to.

Cheers to that.

Och ner som en misslyckad pannkaka.

Jahapp, det verkar vara det.

Med facit i hand så konstaterar jag än en gång att det där smset ska man inte skicka. Även om innehållet var oskyldigt så ger det dem överhanden om dom inte svarar. Därför tänker jag nu till fullo sluta skicka det där smset.

Ska bli spännande och se hur det här spelar ut sig.

Att vara osäker är der värsta som finns. Att hela ens välbefinnande ska kretsa kring människor runt omkring en.

Om man dessutom är en analyserande, aktivt tänkande, brutalt ärlig, osäker tjej så är man näst intill omöjlig att leva med.

Efter att ha varit i singel x antal år så har jag, som råkar vara en analyserande, aktivt tänkande, brutalt ärlig, osäker tjej lärt mig lite av vad som går hem hos killar. Jag vet tillexempel att när jag är i mitt esse är oemotståndlig. Jag vet även att min frispråkighet och skinn på näsan kan vara fascinerande. Men när jag börjar tänka och analysera går allt åt helvete.

Det är därför man har vänner. Vackra, underbara vänner som man skriver till istället för att skicka iväg ett sms till personen det handlar om. Gör man inte det skickar man annars iväg ett sms som har en sån osäker underton att man framstår som ett vrak istället för den där självsäkra tjejen man spelar annars. Om det smset dessutom på något sätt är krävande eller svartsjukt kan man lika gärna skaffa tio katter.

Om man istället uttrycker sin oro till sin helgonlika vän som i sin tur lugnar en och får en att hitta rätt sätt att tänka på har man tur. Det finns inte många vänner som orkar med sånt, och det finns få vänner som vet vad man ska säga i en sån situation. Jag har sån tur att jag har en sån vän, flera till och med.

Så tack vare henne och de andra kan jag spela den coola, självsäkra tjejen ett tag till. Tack från botten av mitt hjärta. Utan dig, och er skulle jag vara en mkt olycklig människa.

Än så länge har det gått bra. Men nog fan är det på bristningsgränsen. Att ha något sådant tillgängligt och inte ta för sig, känner mig som en alkis inlåst på ett öllager över natten.

Igår istället för att vara tillgänglig för ovälkommet firande ville pappa att vi skulle gå på bio. Så det gjorde vi.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann var en bra film, det tyckte vi allihop. För att vara en svensk film var den riktigt bra, även om det kändes väldigt överdrivet mest hela tiden. Nu måste jag däremot läsa boken, för både mormor och morfar tycker den är bättre – så klart.

Hjärnan har registrerat att jag knappt sov inatt. Den börjar nu strejka. Ska jag vara ärlig tycker jag det är ett jävla sätt av hjärnan. Den är ju fullt medveten om att jag har mer än tre timmar kvar att jobba.

Allt jag kan tänka på nu är min säng där hemma. Undrar om kaffe räddar situationen eller sänker den helt…