Idag kom snön.  En halvmeter på en gång.  Tog mig knappt upp till Vällan. Som tur var fick jag låna pappas bil till jobbet så det fick galant. 

Vet inte vad som är fel med mig just nu.  Men jag saknar en person så mycket att jag knappt kan andas.  Vet verkligen inte varför,  eller jo det är väl för att han verkar ha träffat någon.  Eller för att han verkade vara den personen jag ville ha precis innan han försvann.  Orkar inte.  Kan jag inte få träffa någon ny?  Varför ska dom gamla spökena härja hela tiden? Och varför tror jag att det var han jag skulle vara med?

Varje gång jag spenderar tid här borras ett hål i mitt hjärta.  Längtan efter vad som hade kunnat vara tar död på mig.  Jag hatar att jag älskar det så mycket. 

Jag vet inte om jag vill bo här.  Det är ju inte det lättaste.  Men kommer jag någonsin förlåta mig själv om jag inte gör det? Kommer jag ångra mig om jag gör det? 

“Men jag har kännt hur mina steg har fåt  det en gata här att gå…“

Så här får det bli.  Flyttar Ida tillbaka hit så ska jag försöka göra det samma. 

– Förlorat jobbet
+ Fått ett nytt jobb, med fantastiska arbetskollegor.
+ USA: Gainesville, New Orleans,  Orange Beach
+ Alltså New Orleans!!!!


+ Nya vänner


– Gamla vänner som försvinner.


– Magsårshelvete


+Underbaraste lägenheten.


– Farmor och farfar + Glädjen över att vara moster.


– Ensamheten: var är han?


– Separationsångest, att det ska vara så svårt att gå vidare, låta det som är gammalt vara kvar i det gamla.


+ Revansch.  Det är fånigt,  omoget och idiotiskt – men jag kände mig odödlig.  Varje gång. 


+ Stockholm. Med brorsan,  med tax,  med Natalie.


+ NATALIE,  så underbart att återförenas.  Saknar henne varje dag.


– Grycksbo, det var kul.  Men ack så dumt. Ångest


+ Singellivet,  fan va kul det kan vara.


– Självförakten varför ska det vara så svårt?


– Tidsbrist,  jag önskar man slapp sova.  Jag hinner inte.