Hej hej!
Ledsen att jag inte bloggat på ett tag, men förra veckan var jag ju på resande fot, och hade inte min dator med mig så det blev helt enkelt inte av. Min minisemester var i alla fall en hit på alla sätt och vis och jag är glad att jag tog mig iväg.
Just nu är det nämligen många mörka moln som hopas över mig. Den här veckan kommer bli utmanade på alla sätt och vis. Dels går jag och väntar på ett samtal som kan förändra mitt liv, och dessutom säger min magkänsla att jag snart kommer få ett annat besked som gör att jag måste ta beslut och handla på ett visst sätt som jag egentligen inte alls vill.
Försöker att på alla sätt byga upp mig och förbereda mig genom att ställa in mig på det värsta. Det här är självklart ingen rolig taktik då jag hellre skulle vilja tro gott om människor. Men på senare tid har jag verkligen fått tänka om i den frågan. Istället utgår jag från det värsta och låtsas som om det redan har hänt, men den här gången tänker jag inte låta det bryta ned mig som det gjorde sist. Eller jag tänker i alla fall försöka låta bli att brytas ned.
Det jobbiga är att hur bitchig jag kan verka och hur känslokall jag ibland kan tänkas upplevas så påverkar det här mig. Det gör ONT och jag blir ledsen. Dessutom så beter sig ju just nu universum som ett praktarsel och slänger allt i min väg som påminner mig om hur saker en gång var. Jag är en så pass human att jag kan erkänna att jag saknar henne, jag saknar den vännen jag inbillade mig att jag hade. Det gör ont att nu i efterhand få lov att ifrågasätta allt och acceptera att trots de år vi kände varandra så lyckades jag inte göra ett sådant stort intryck på henne så att när det väl kommer till kritan kunde jag lite på henne till hundra procent. Jag måste säga att det är fan lättare att ta ett svek från en kärlek istället för en vän. För att en vän ska aldrig svika en, en vän ska ALDRIG bete sig på ett sådant sätt att man utsätter den andre för något liknande det här.
På så sätt är det jävligt skönt att vara hemma i Falun igen. För i den här lilla skithålan till stad finns det ett gäng människor som jag vet ALDRIG kommer såra mig, dom kommer aldrig svika mitt förtroende eller skada mig på något sätt. De flesta av dem har känt i över 10 år och även om vi kanske har varit oense i perioder eller befunnit oss på olika ställen i livet så har de alltid funnits där. Det märks verkligen den här våren. Alla kämpar vi mot våra egna utmaningar på olika håll, men på något sätt finner vi styrka i att ha varandra och tillsammans ska vi ta oss över alla hinder som står i vår väg. Jag vet att jag är lyckligt lottad som har vänner som dessa, självklart har jag ”nyare” vänner som även dem visat sig vara riktigt bra vänner. Så på just detta planet är jag jävligt skrattretande lyckligt lottad. Jag vet att om livet rår sig på mig och slår ned mig så finns det en hel armé av vackra, fantastiska människor som hjälper mig upp igen.
Passande nog så har vi lyckats fått ihop en sammankomst den här kommande helgen, för min magkänsla säger mig att by then kommer jag behöva dem mer än vad jag vill erkänna. Någonstans inom mig flämtar dock hoppet om att jag kommer bevisas ha fel, att jag för en gångs skull gjorde fel i att tro det värsta. Men realist som ja gär så lärde jag mig från frebruarispektaklet, och jag vet att det inte finns något jag kan göra. Så jag tänker inte ens hoppas, för jag orkar inte bli besviken.
Därför fokuserar jag på det positiva i livet just nu:
- Helg fylld med gamla rävar och folköl.
- Vackra barn som mina vackra vänner har producerat.
- Hundarna
- Min familj
- Den hägrande flytten till en underbar tvåa
- Den annalkande våren och sommaren.
- Mina nya fina tatueringar
- Tanken på att spela handboll igen.
- Bruce Springsteen och Dublin
- Vackra minnen.
Hej och hå vad mycket jag visst hade på hjärtat. Jag ber om ursäkt, och lovar att jag ska bli bättre på att skriva om mer ytliga saker istället.
Och om Du skulle läsa det här: Ja jag saknar dig och jag önskar verkligen att jag slapp ifrågasätta hela vår vänskap. Hoppas du mår bra och är lyckllig.
Tänkte jag skulle slänga in en bild på mina underbara gamla rävar, men eftersom universum jävlas med mig hamnade jag bara på alla kort från Örebro och en lyckligare tid. FUCK that. Nu går jag ut i skogen ist.