Paynes Prairie

This post is fully on Swedish, if anyone else wants to read it on english please let me know and I’ll translate it. CBA right now tho since it’s too long 😉

I lördags efter vi vaknat var det dax att Äka ut till Paynes Prairie som Àr ett naturreservat strax utanför Gainesville. Paynes Prairie strÀcker sig 22 000 hektar mark och bestÄr av över 20 stycken olika biologiska samhÀllen som ugör livsmiljöer för en rad olika vilda djur sÄ som bison oxen, hÀstar alligatorer och över 270 olika fÄgelarter. Vi hade turen att se flera utav dessa djur.

Den trailen vi valde att gÄ byggs först upp utav en trÀbrygga som leder en över smÄ bÀckar och ger en bra överblick över den sjö som fanns. VÄr lycka var total nÀr vi lÄngt ned kunde se en riktigt stor alligator ligga och sola sig. Inte hade vi en aning om att vÄr nÀrkontakt med alligatorer skulle be betydligt mer pÄtagligt lÀngre fram i vÄrt Àventyr.

Vid den lilla sjön kunde man se flera alligatorhuvuden sticka upp men man kunde ana att under ytan fanns det betydligt fler utav dessa urtidsdjur.

Efter att ha klivit av trÀbryggan var det en gÄng som bestod utav nedklippt grÀs man fick följa. Ganska snart inser man i vilket utsatt lÀge man Àr i nÀr man gÄr dÀr. Det finns inga vakter, ingen sÀkerhet, och man Àr omvigen utav tusentals vilda djur som kan Àta upp dig, springa ned dig eller sparka ihjÀl dig. Det gör inte saken bÀttre att vet att det i Florida, finns ett antal giftiga bÄde spindlar och ormar som man mycket vÀl skulle kunna stöta pÄ dÀr ute i vildmarken. Men det Àr just det som Àr charmen med Paynes Prairie, det Àr Florida bevarat i sitt vildaste tillstÄnd men dÀr mÀnniksor tillÄts ta del av den vÀrlden utan att pÄ nÄgot sÀtt lÀgga sig i den naturliga livscyklen.  Men visst blev man nervös nÀr det prasslade i buskarna och nog kollade man extra mycket pÄ marken efter nÄgot ringlande. Inte för att jag Àr rÀdd för ormar, men det kÀndes som ett jÀvligt jobbigt sÀtt att dö pÄ..

Det tog inte heller lÄng tid innan vi insÄg vilken otrolig nÀrkontakt vi skulle fÄ med livs levande, vilda alligatorer. Vi hann bara gÄ ett par hundra meter innan vi hittade denna kompis just nedanför stigen.

Vi hade Àven turen att se en flock vildhÀstar som stod och betade. Det var riktigt fantastiskt att se en flock hÀstar, som sÄ mÄnga andra men att veta att denna flocken aldrig varit i kontakt med mÀnniskor och att den strövat fritt pÄ prÀrien i hundratals Är.

Detsamma gÀller bisonoxen, men den Àr inte alls lika lÀtt att se nuförtiden dÄ de fick lov att avliva en stor del av hjorden pÄ grund av att bosatta i nÀrheten av parken klagade. Vi kunde inte se nÄgon bison men det var nervittlande att tÀnka att bakom alla dessa buskar kanske det stÄr en gigantisk bison och tittar pÄ oss.

NÄgot annat vi snabbt lÀrde oss var att man enkelt kunde se vart alligatorerna höll till dÄ det fanns övergÄngar pÄ vÀgarna som uppenbart kom frÄn dem. Vi gick fram till ett utkikstorn som lÄg mitt ute pÄ prÀrien. Vi kunde dock inte se nÄgot vidare spÀnnande dÀrifrÄn och kÀnde inte för att vara de sista ute pÄ stigarna sÄ vi begav oss tillbaka. Vi diskuterade huruvida det skulle vara bÀst om alligatorn som lÄg bredvid vÀgen lÄg kvar dÀr eller hade försvunnit. Jag röstade för försvunnit, men Ida och Sofie föredrog att ha honom kvar. Ingen av oss hoppades dock pÄ det som vi mötte:

Den hade helt sonika kravlat sig hela vĂ€gen upp pĂ„ vĂ€gen, nĂ„got som var mindre vĂ€lkommet dĂ„ vi var tvungna att passera honom/henne för att ta oss till bilen. Man kan inte mer Ă€n ifrĂ„gasĂ€tta alligatorns baktanke med att kravla upp pĂ„ vĂ€gen dĂ€r det dagligen passerar flera hundra mĂ€nniskor. Alligatorer skall vara fredliga, men jag har Ă€ndĂ„ svĂ„rt att förstĂ„ varför en köttĂ€tare vĂ€ljer att lĂ€gga sig bland sina naturliga fiender och mĂ„ltider om den inte hoppas pĂ„ att fĂ„ sig en smakbit. Ännu vĂ€rre kan det ha varit att denna alligator var en hon, och rĂ„kade ha en hel hög med smĂ„ bebisalligatorer pĂ„ andra sidan vĂ€gen, den sidan vi fick lov att hĂ„lla oss pĂ„ för att ta oss förbi henne…..

Vi fick dock lov att passera men nog var jag bra livrĂ€dd och försökte förgĂ€ves lĂ€sa alligatorns signaler. Speciellt eftersom det alldeles nyss gĂ„tt förbi en tjej med blodiga ben och armar och min tanke sjĂ€lvklart var ”Är alligatorer som hajar? GĂ„r de in i en frenzy om de kĂ€nner lukten av blod?!” Men icke, den bara lĂ„g dĂ€r och sĂ„g pillemarisk ut.

NÀr vi vÀl tagit oss fram till trÀbryggan sÄg Ida nÄgot kila över en annan stig och vi gick genast dit för att kika var det var. Till vÄr glÀdje var det nÄgot varken jag eller Sofie sett Àn trots att det skall vara ett mycket vanligt djur hÀr runt omkring. Det var nÀmligen ett bÀltdjur!

Det var svÄrt att fÄ nÄgon bra bild, men som tur var skulle vÄr superfotograf Sofie (som för övrigt tagit SAMTLIGA kort ovan) fÄ en ny chans dÄ vi hörde nÄgot som prasslade i buskarna nÀr vi nÀstan var vid bilden. Ida och Sofie gick pÄ jakt och lyckades fÄnga nÄgra bilder pÄ inte bara en, utan tvÄ bÀltdjur som hÀrjade runt.

Det enda jag kan sÀga om denna dagen var att det var riktigt fantastiskt att se dessa vilda djur pÄ sÄ pass nÀra avstÄnd och att jag verkligen har fÄtt mig en alligatordos som kommer rÀcka vÀldigt, vÀldigt lÀnge!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *