Paynes Prairie

This post is fully on Swedish, if anyone else wants to read it on english please let me know and I’ll translate it. CBA right now tho since it’s too long 😉

I lördags efter vi vaknat var det dax att åka ut till Paynes Prairie som är ett naturreservat strax utanför Gainesville. Paynes Prairie sträcker sig 22 000 hektar mark och består av över 20 stycken olika biologiska samhällen som ugör livsmiljöer för en rad olika vilda djur så som bison oxen, hästar alligatorer och över 270 olika fågelarter. Vi hade turen att se flera utav dessa djur.

Den trailen vi valde att gå byggs först upp utav en träbrygga som leder en över små bäckar och ger en bra överblick över den sjö som fanns. Vår lycka var total när vi långt ned kunde se en riktigt stor alligator ligga och sola sig. Inte hade vi en aning om att vår närkontakt med alligatorer skulle be betydligt mer påtagligt längre fram i vårt äventyr.

Vid den lilla sjön kunde man se flera alligatorhuvuden sticka upp men man kunde ana att under ytan fanns det betydligt fler utav dessa urtidsdjur.

Efter att ha klivit av träbryggan var det en gång som bestod utav nedklippt gräs man fick följa. Ganska snart inser man i vilket utsatt läge man är i när man går där. Det finns inga vakter, ingen säkerhet, och man är omvigen utav tusentals vilda djur som kan äta upp dig, springa ned dig eller sparka ihjäl dig. Det gör inte saken bättre att vet att det i Florida, finns ett antal giftiga både spindlar och ormar som man mycket väl skulle kunna stöta på där ute i vildmarken. Men det är just det som är charmen med Paynes Prairie, det är Florida bevarat i sitt vildaste tillstånd men där männiksor tillåts ta del av den världen utan att på något sätt lägga sig i den naturliga livscyklen.  Men visst blev man nervös när det prasslade i buskarna och nog kollade man extra mycket på marken efter något ringlande. Inte för att jag är rädd för ormar, men det kändes som ett jävligt jobbigt sätt att dö på..

Det tog inte heller lång tid innan vi insåg vilken otrolig närkontakt vi skulle få med livs levande, vilda alligatorer. Vi hann bara gå ett par hundra meter innan vi hittade denna kompis just nedanför stigen.

Vi hade även turen att se en flock vildhästar som stod och betade. Det var riktigt fantastiskt att se en flock hästar, som så många andra men att veta att denna flocken aldrig varit i kontakt med människor och att den strövat fritt på prärien i hundratals år.

Detsamma gäller bisonoxen, men den är inte alls lika lätt att se nuförtiden då de fick lov att avliva en stor del av hjorden på grund av att bosatta i närheten av parken klagade. Vi kunde inte se någon bison men det var nervittlande att tänka att bakom alla dessa buskar kanske det står en gigantisk bison och tittar på oss.

Något annat vi snabbt lärde oss var att man enkelt kunde se vart alligatorerna höll till då det fanns övergångar på vägarna som uppenbart kom från dem. Vi gick fram till ett utkikstorn som låg mitt ute på prärien. Vi kunde dock inte se något vidare spännande därifrån och kände inte för att vara de sista ute på stigarna så vi begav oss tillbaka. Vi diskuterade huruvida det skulle vara bäst om alligatorn som låg bredvid vägen låg kvar där eller hade försvunnit. Jag röstade för försvunnit, men Ida och Sofie föredrog att ha honom kvar. Ingen av oss hoppades dock på det som vi mötte:

Den hade helt sonika kravlat sig hela vägen upp på vägen, något som var mindre välkommet då vi var tvungna att passera honom/henne för att ta oss till bilen. Man kan inte mer än ifrågasätta alligatorns baktanke med att kravla upp på vägen där det dagligen passerar flera hundra människor. Alligatorer skall vara fredliga, men jag har ändå svårt att förstå varför en köttätare väljer att lägga sig bland sina naturliga fiender och måltider om den inte hoppas på att få sig en smakbit. Ännu värre kan det ha varit att denna alligator var en hon, och råkade ha en hel hög med små bebisalligatorer på andra sidan vägen, den sidan vi fick lov att hålla oss på för att ta oss förbi henne…..

Vi fick dock lov att passera men nog var jag bra livrädd och försökte förgäves läsa alligatorns signaler. Speciellt eftersom det alldeles nyss gått förbi en tjej med blodiga ben och armar och min tanke självklart var ”Är alligatorer som hajar? Går de in i en frenzy om de känner lukten av blod?!” Men icke, den bara låg där och såg pillemarisk ut.

När vi väl tagit oss fram till träbryggan såg Ida något kila över en annan stig och vi gick genast dit för att kika var det var. Till vår glädje var det något varken jag eller Sofie sett än trots att det skall vara ett mycket vanligt djur här runt omkring. Det var nämligen ett bältdjur!

Det var svårt att få någon bra bild, men som tur var skulle vår superfotograf Sofie (som för övrigt tagit SAMTLIGA kort ovan) få en ny chans då vi hörde något som prasslade i buskarna när vi nästan var vid bilden. Ida och Sofie gick på jakt och lyckades fånga några bilder på inte bara en, utan två bältdjur som härjade runt.

Det enda jag kan säga om denna dagen var att det var riktigt fantastiskt att se dessa vilda djur på så pass nära avstånd och att jag verkligen har fått mig en alligatordos som kommer räcka väldigt, väldigt länge!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *