Inatt hade jag kanske den värsta mardrömmen någonsin.  Jag drömde att min mamma dog.  Jag vet inte hur men hon dog och jag skulle försöka acceptera det.  Det är omöjligt. 
Ja jag är en morsgris av högsta rang och jag skäms inte ett dugg över det.  Min mamma är min mamma och ett liv utan henne är otänkbart. 

Min mamma är den vackraste människa jag vet.  Hon är den som enar vår familj och svetsar ihop oss till den här onaturligt tighta konstellationen vi är. 

Att åka hem till Vällan nu när det nalkas höst,  ta en promenad med hundar a och sen värma oss med en kopp te är bland det bästa jag vet. 

Därför har den där drömmen bitit sig fast i mitt inre.  Ångesten är i full blom fast det inte ens inträffat.  Fick lov att åka hem innan jobbet i morse och ge henne en rejäl kram. 

Kan knappt hålla tårarna borta när jag skriver det här.  Usch och fy fan vilken dröm.  Känns skönt att vi ska spendera hela helgen i hop hela familjen.