Som om jag behövde något mer bevis på att facebook är helt totalt åt helvete.  Man hann väl lagomt logga in innan man möttes av en familjetragedi. Vi hade ingen aning, utan får reda på det via Facebook. Hur sjukt är inte det? Inte för att det som skrevs sa speciellt mycket, inte så. Utan snarare att vi inte hade någon aning utan får lov att höra det på grund av en facebookstatus. Gårdagen var med andra ord väldigt chockartad, jag har fortfarande inte hämtat mig. Det är märkligt hur ens egna problem verkar pettitesser jämfört med andras, och plötsligt är det inte så hemskt att vara singel.

Kalla mig cynisk, men allt mer förstår jag inte varför alla strävar efter att hitta någon att dela livet med. Så vitt jag ser det verkar det mest innebära olycka, onödiga bråk och i många fall grova svek. Usch, nu låter jag riktigt hemsk, men så känns det just nu. Samtidigt vill jag inte ge upp på kärleken, men rädslan som borrat sig in i min själ senaste åren är nu ännu större. Vad är vitsen att investera massvis med känslor, tid och trust (Vad fan är det svenska ordet?) i en levande varelse som har sina egna infall att agera på? I dagens samhälle verkar det vara en omöjlighet, det verkar som om det är oundvikligt att separera. Överallt händer det, varje hem består oftast av flertalet familjer. Så varför inbillar man sig ens att det går att leva i tvåsamhet? Eller går det, men att vi är för lata för att göra det? Att vi väljer den enkla vägen ut bara för att vi helt enkelt inte orkar ha det jobbigt ett tag? Det känns lite hopplöst att tänka sig att allt arbete man lägger ner i ett förhållande helt enkelt är slöseri. Eller ska man ge sig fan på att det kommer bli bra om man bara står ut alla de där svackorna? Och om jag står ut, vad händer om min partner inte gör det? Huuuur fan motiverar man båda parter i ett förhållande att stanna kvar när förälskelsen lagt sig och nya lockelser dyker upp?

Alla dessa frågor.. Men jag vill inte ge upp hoppet om en lycklig framtid med någon. Så en uppmaning till alla er som faktiskt har någon ni älskar KÄMPA. Hitta orsakerna till varför allt känns slentrian och tråkigt och gör förändringar. Kämpa för att ert förhållande inte skall rinna ut i sanden och ni vaknar upp en dag och undrar vad fan som hände. Kom ihåg att i grund och botten så är vi djur, vi lever på instinkt även om vi många gånger glömmer det. Ifrågasätt inte, är du inte lycklig försök iallafall att bli lycklig I förhållandet innan du slår dig fri. Lycka börjar trots allt med DIG, är DU inte lycklig så kommer du aldrig bli lycklig med någon. För det är ju så det är, trots att du lever i tvåsamhet så är DITT liv fortfarande ditt. En partner är ett komplement, ett underbart sådant. Men som alla komplement så är de extra och din lycka börjar med DIG. Så bli lycklig själv, så ni kan fortsätta vara lyckliga tillsammans.

Och framförallt, kärlek är en fantastisk sak, och alla som hittat den är fantastiskt lyckligt lottade. Så prove me wrong och lev lyckliga hela livet. Inte varje dag, men större delen av erat liv. KÄMPA FÖR TVÅSAMHETEN och välj dina fighter. Det kanske inte är hela världen med lite smuts i hörnen bara ni är lyckliga. Gnäll inte över småsaker, kom ihåg att det är en vuxen människa du delar ditt liv med. Och om denne missar något du tycker är uppenbart så kan det vara av den helt enkla anledningen att denne faktiskt inte SER det. Så kom igen nu, nu vänder vi trenden. Låt kärleken vinna, så jag vågar börja hoppas igen!