"Jag är så glad för din skull"

Vet ni hur trött jag är på att säga den meningen? Det känns som att varje dag faller livet på plats för någon i min närhet och självfallet vill de dela den glädjen med mig. Och det vill jag ju att dom ska. MEN när hade någon en anledning att säga så till mig? När sa någon att de var glad för min skull?

Aldrig.

Undra om det verkligen är så här livet ska vara? Visst att man utsätts för prövningar, men kom igen. Det börjar bli fånigt nu. Varje dag ifrågasätter jag varför jag fortsätter kämpa,  varför jag fortsätter trampa vatten.  Egentligen vill jag bara släppa taget.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *