Inbillar mig alltid att jag inte bryr mig längre. Men, nog fan bryr jag mig. Nog fan gör det ont när han klargör att han önskade att jag vore lite tystare om vår ”vänskap”. Att jag inte pratar om att vi är vänner. Om jag verkligen måste basunera ut när vi ska umgås. Som en käftsmäll med spikklubba? Ja.

Hur i helvete ska man kunna älska sig själv när man gång på gång får det klart för sig att jag är något man ska skämmas över.

Önskar så att jag hade den där nu-jävlar-ska-jag-visa-dom-styrkan. Men det har jag inte. Istället sjunker jag ner under jorden och försöker påminna mig själv om att det visst spelar någon roll om jag existerar eller inte.

Mope-pile. Idc