Satan vad trött jag är idag. Sov som en kratta inatt. Hjärnan kan helt enkelt inte vila.

Men, solen skiner ute idag. Det är bra.

Sen är jag nog dödligt sjuk också… Jag har nämligen ingen lust att shoppa. Jo, ett soffbord vill jag ha. Men annars är det inget jag vill ha. Jo, rullgardiner till sovrummet och köksgardiner då. Men den vanliga törsten för shopping finns inte där. Dessa saker känns mer som ett onödigt ont jag måste ha. Solen som attackerar på morgonen numer är omöjligt stark. Och den prickar perfekt ögonen när man ligger ner.

Hmm, känns som om mina blogginlägg inte är mer än ett jävla gnäll just nu. Men mitt liv är lite gnälligt.

Idag är det ju St. Patrick’s day. Vi valde ju dock att fira det i lördags. Vart en liten fest i våra mått mätta. Men det kanske var bra med tanke på hur knall jag blev.
Hela lördagen var faktiskt ganska fantastisk, så här i efterhand borde jag väl kanske tänkt till en extra gång över mitt beslut där på dagen, men va fan… Inte mitt fel.

Att Helene kom och sov här var också ganska fantastiskt. Kändes precis som för tio år sedan.

Just nu känns mitt liv lite som att vara jagad av en djävulshund. De olika beståndsdelarna av mitt liv håller på att sakta men säkert rasa.
Det är inte så illa än, men jag vet att det snart kommer vara riktigt illa. 

Situationen på jobbet är ju som den är, oavsett vad vi vill så står vi utan jobb i slutet av sommaren. Och jag har inte haft varken tid eller ork att få ihop ett vettigt cv och än mindre sökt något jobb.

Farmor är sjuk, så sjuk att det mer är en fråga om när.

Den ständiga frågan om pengar. Det känns som om det inte spelar någon roll hur mycket jag snålar och sparar, pengarna minskar istället för att växa och lämnar mig allt mer i ett stadie av hopplöshet. Det är så mycket jag vill göra, så mycket jag behöver.

Hälsan sviktar, lik djävulshunden ligger det ett halsont där och väntar på sekunden jag sänker min garde. Jag försöker äta nyttigt, men det går åt helvete. Jag försöker förmå mig att motionera, men det går åt helvete. Huvudvärken kommer allt oftare och lusten att kliva upp på morgonen är obefintlig.

Närmare ruinens kant kan man inte komma, så frågan nu är om jag faller eller lyckas ta mig därifrån. Jag är så trött på att kämpa, varför kan inte livet flyta på bara?

Från att inte känna något alls till att känna allt. Saknar honom så att det gör ont.

Jag orkar inte med det här!!!

Så, nu verkar min sk blogg funka igen.
Sitter på jobbet och känner mig så där avtrubbad som bara jag kan göra.
Tror ni det är möjligt att man kan stänga av sina känslor? Jag börjar tro att jag, efter all jävla skit faktiskt är kapabel till det.
Försöker verkligen känna efter vad jag känner just nu för att veta vad jag ska göra härnäst, men jag känner inget annat än tomhet.
Der låter bra mycket bättre än vad det är. Kanske ska jag agera därefter och helt enkelt inte göra något åt saken.