Just nu känns mitt liv lite som att vara jagad av en djävulshund. De olika beståndsdelarna av mitt liv håller på att sakta men säkert rasa.
Det är inte så illa än, men jag vet att det snart kommer vara riktigt illa. 

Situationen på jobbet är ju som den är, oavsett vad vi vill så står vi utan jobb i slutet av sommaren. Och jag har inte haft varken tid eller ork att få ihop ett vettigt cv och än mindre sökt något jobb.

Farmor är sjuk, så sjuk att det mer är en fråga om när.

Den ständiga frågan om pengar. Det känns som om det inte spelar någon roll hur mycket jag snålar och sparar, pengarna minskar istället för att växa och lämnar mig allt mer i ett stadie av hopplöshet. Det är så mycket jag vill göra, så mycket jag behöver.

Hälsan sviktar, lik djävulshunden ligger det ett halsont där och väntar på sekunden jag sänker min garde. Jag försöker äta nyttigt, men det går åt helvete. Jag försöker förmå mig att motionera, men det går åt helvete. Huvudvärken kommer allt oftare och lusten att kliva upp på morgonen är obefintlig.

Närmare ruinens kant kan man inte komma, så frågan nu är om jag faller eller lyckas ta mig därifrån. Jag är så trött på att kämpa, varför kan inte livet flyta på bara?