Alltså vad är det för fel med mig?
Varför försvinner mitt charmiga flörtiga jag så fort han kommer in och byts ut till nån awkward osäker tönt som är lika attraktiv som en sopkvast så fort han kommer in?

Varför ska der våra så svårt att vara mig själv? Ni vet den där tjejen med glimten i ögat som inte har några problem att prata med vem som helst.

Jobbigt och irriterande är det, inte precis den här aspekten från mina tonår jag vill ha tillbaka. Fast samtidigt så borde det ju betyda att det där stenhjärtat jag har fortfarande kan känna något.