Så kom det, beskedet som jag fruktat. Han flyttar hit, till MIN stad. För att leva livet med någon annan. Fuck.

Men samtidigt är det bra att jag vet det. Nu är det skrivet i sten.

Så jävla tacksam för mina vänner just nu. Så obeskrivligt tacksam över att J plockar upp telefonen det första hon gör när hon hör det och ringer mig direkt. Att hon berättar det fast jag sitter på bussen, och hon vet att det kommer göra mig ledsen. Men hon gör det ändå, för hon vet att det är det bästa för mig.

Att M sen skickar sms direkt han får reda på det och frågar hur jag mår. Att vi kommer lösa det och att vi snart kommer dricka tequila på hans golv igen.

Det var igår, och det var svårt att andas.

Idag är idag och allt känns bättre för att jag inser vilken tur jag har i mitt liv. Att jag har vänner som dom och att jag lever rätt gött.

Acceptans kanske.

Nu kan det bara bli bättre.

Och jag vet att jag kommer rasa första gången jag ser dem, och säkert andra, tredje också. Men det kommer bli bättre. Han var inte min saga.