Jag drömde om farmor inatt.

Hon dök upp på en fest vi var på.  Plötsligt var hon där,  så stolt,  så vacker.  Hon virvlade fram på dansgolvet alldeles själv,  hon såg så lycklig ut.  Kläderna var självklart nya,  eleganta men ändå färgglada.  Hon hade en väninna med sig som också dansade själv.  Och runt halsen hade de halsband,  som om dom hade varit på Bourbon Street. (Jag hoppas du var på Bourbon Street farmor.  Jag hoppas att du såg alla mentala vykort jag skickade till sig.  Jag hoppas att du likt som vi satt på torget i den gassande solen och lyssnade på jazz.  Med en drink i din hand medans du nynnade med till musiken)

Jag stog där på festen, mitt bland folket och gröt.  Hon var så vacker. 

Så kom hon fram till mig och jag grät ännu mer.  Okontrollerat,  hysteriskt grät jag.  Så när jag försökte säga det jag ville hade jag ingen röst.  Jag kramade fram att jag saknade henne och att jag önskar vi fått mer tid.  Jag hatar cancer var det sista jag tänkte innan jag vaknade,  stoegrinande så klart.

Det är svårt att säga vad den hör drömmen var,  eftersom jag inte vet vad jag tror på.  Men jag tror att det var farmor som ville berätta att hon har det bra.  Att hon är lycklig igen.  Inga ben som håller henne tillbaka. Så i det här fallet tror jag på ett liv efter döden.  Bara för att jag vill att farmor ska ha det bra.  Snart kanske hon och farfar hittar varandra,  och kanske kommer de då ihåg varför de valde varandra en gång i tiden.  Men just nu vet jag att farmor är ute och roar sig.  Dansar,  reser och gör allt det hon inte kunde på slutet. 

image

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *