04/1/13

Två veckor som arbetslös.

Så där ja, swish sa det så hade jag plötsligt varit arbeslös i två veckor.
Egentligen är det inte så hemskt att vara arbetslös, det finns alltid något man kan göra. Utan det jag tycker har varit värst är frågorna.
Så fort man träffar någon spelar ingen roll om man knappt känner personen så anser de att de har rätt till att fråga ”Så, hur går det med jobb?”.
Efter påskens firande då jag fått svarat på den frågan otaliga gånger har jag lust och skrika SKIT I DET DU! Men det gör man så klart inte.

Varför jag inte gillar den frågan är för att den är urbota dum, ser det ut som om det går bra med jobbsökandet eller? Ser du mig packa en flyttkartong och vara på väg ifrån den här helvetes hålan?

Nej, just det. Så låt då faan bli att fråga. Ni märker när jag får ett jobb. Varför? Jo för att jag är härifrån på två röda! Så tills dess, ge fan i att fråga. det är tillräckligt jobbigt att ha sökt 30 jobb sen i Januari och inte blivit kallad till en enda intervju. Men jag är fortfarande inte orolig. Jag kommer få ett jobb, jag är 26 år, tvåspråkig, ambitiös med universitetsutbildning och studier utomlands. Men ju mer folk frågar desto jobbigare blir det och jag börjar nästan tvivla. Klart som fan jag önskar att jag hade hittat ett jobb by now. Men det har jag inte, och jag VÄGRAR ta ett jävla butiksjobb, iaf här.

Nej, någon dag kommer det mitt jobb. Men tills dess – ge fan i att lägga näsan i blöt. Sköt du ditt patetiska lilla liv så sköter jag mitt. För vet du vad? Vi kommer alla dö en dag och när vi ligger i marken spelar det fan ingen roll om du jobbat eller inte.

Arg? Ja, kanske. Jävligt less iaf.